Jag borde vara på jobbet

 

 

 

 

Jag är hemma en dag till efter en magsjuka. Ligger och lyssnar på gamla radioprogram men avbryts emellanåt av inre budskap. En rastlöshetskänsla som sätter sig som små ryck i benen. En lågmäld oro i bröstkorgen. Jag pausar ett avsnitt av "Tendens" för att lyssna på mina egna tankar. Det är något om att "lata sig", det är något om att "jag har annat att göra" och "borde vara på jobbet".

 

Den Lutheranska arbetsmoralen gör sig, med andra ord, påmind. Jag vill ju ha det bra men det finns ett ofrivilligt larmsystem i mig som kan slå igång när livet blir alltför bekvämt och lusfyllt. Det är (nästan) ok att vara hemma när man är sjuk men att tillbringa konvalescensen i sängen släpper ut en obehaglig lukt av självförakt. "Vad för slags ömkling är jag som ligger här och latar mig? Ja, vilken arbetsgivare ska kunna lita på mig som snikar åt mig skön ledighet på någon annans bekostnad?"

 

Det finns en annan del av mig, som halvt förskrämt, invänder att man faktiskt ska vara hemma 48 timmar efter att man slutat kräkas. Det finns en del av mig som försöker hävda att man inte ska ta med sig magsjukebacillerna till jobbet och orsaka sjukfrånvarande och vab:ande kollegor. Lutherina lyssnar i säkert fem sekunder innan hon högljutt fnyser och går. "48 timmar? Löjligt!" hör jag henne säga på väg ut genom sovrumsdörren.

 

Det finns en del av mig som säger att jag inte måste offra mitt eget välmående för att bevisa att jag är en duglig person. Den delen är rätt så ung och oerfaren så jag får fortfarande kämpa för att lära henne att stå upp och att stå på sig. Som en välvillig men lite hård mamma säger jag till henne att "sträcka på sig och ta plats". Jag förmanar henne och påpekar att hon inte kan förvänta sig att livet ska förändras om hon fortsätter att följa samma gamla, glädjelösa för-att- lagar som förordar plikt utan några egentliga motiveringar. Jag borde går till jobbet för att jag kan. För att jag har slutat kräkas. För att jag står på benen utan att trilla ihop.

 

Jag borde gå till jobbet för att det är mitt jobb.

 

"Vad är mer mitt jobb?" frågar jag, plötsligt med ett mer vänligt, undrande tonfall. "Att ta vara på livet? Att lyssna på min kropp? Att vara en god förebild för mina barn, så att även de inser att de är värdefulla, att de förtjänar att må bra? Att visa dem och andra att det kan vara ok att ligga i sängen, vara konvalescent och tycka att livet känns rätt bra?"

12 nov 2014

Välkommen

Välkommen till www.blidu.n.nu.

Nyhetsbrev

Länkar

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)