På tal om min meditation...
“Det är vanligt att tala om sin meditation. Jag vill avråda från det. (…) Om någon frågar, svara då på ett allmänt sätt eller med en uppmaning som: “Pröva själv så får du se om det kan vara något för dig”.”
O. Schenström
Jag läser en bok om Mindfulness i vardagen av läkaren Ola Schenström. Det är en lättläst och översiktlig grundbok i mindfulness, om än något opersonlig.
På en punkt låter Ola dock sin personliga synpunkt komma fram och då handlar det om att tala om sin meditation med andra. Ola avråder mig från att göra detta eftersom den som inte tränar själv ändå inte kan förstå vad meditation är och genom att inte berätta slipper jag få höra skeptiska kommentarer.
Varför inte tvärtom, tänker jag och skriver ett blogginlägg om min meditation.
På vardagarna mediterar jag på morgonen innan barnen vaknat. Jag har läst böcker om meditation där det står att man ska ha en särskild meditationskudde, speciella kläder och tända rökelse innan man mediterar. Det är säkert bra men när något verkar allt för omständigt blir jag obstinat. Jag hyllar enkelheten. Följaktligen sitter jag på den hårdaste av mina sällan använda huvudkuddar, jag knäpper upp byxorna om de sitter åt och jag vänder mig mot ljuslyktan som står på min byrå. Värmeljuset i lyktan är sedan länge utbrunnet men det gör inget för jag blundar när jag mediterar.
I mina böcker om meditation och mindfulness framför författarna att det är viktigt med regelbundenhet. De är ense om att jag får känna efter själv vilken tid på dygnet det passar mig bäst att meditera men de flesta människor tycks, liksom jag, föredra att mediterar på morgonen.
På helgerna och på jullovet kolliderar dock mitt behov av sovmorgon med meditationsvanorna och då bestämmer jag att flexibilitet är en dygd. Jag har följdaktligen mediterat på dagen, på kvällen, i vardagsrummet, i bilen och liggandes på situpbänken som nyligen installerats längs elljusspåret där jag löptränar.
Det fungerar så bra så, som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt.
Upplevelsen av att meditera är olika från gång till gång. Ibland är sinnet stimmigt och rörigt och det känns som om tankarna sliter och drar i mina hjärnvindlingar. Andra gånger är jag avspänd och kan mer stillsamt fästa min uppmärksamhet på hur luften känns när den färdas in och ut ur min kropp. Meditationen har gjort mig mer uppmärksam på vad som händer i mitt inre. Hur pratmaskinen med utstuderad slughet försöker lura in mig i intressanta tankegångar. Hur den med list lockar och förför mig. Hur känslor av obehag, plötslig smärta eller klåda, väcker lusten att röra på sig för att få obehaget att försvinna. Och senare, hur känslan försvinner ändå, fast jag aldrig kliade på näsan eller flyttade på den klämda foten.
Det finns stunder då det dyker upp bilder i mitt huvud som jag inte har en aning om var de kommer ifrån. Landskap jag aldrig vistats i. Människoansikten jag aldrig förut sett. Andra gånger hörs en plötslig replik, lösryckt ur sitt sammanhang. Numera minns jag att jag hört sådana röster förut. På väg in i sömnen har de svept förbi som meddelanden från ett outforskat omedvetet. Kodade budskap till den som har ro att lyssna.
Jag vill säga att meditationen ger mig mycket. Samtidigt är jag medveten om att jag har svårt att med exakthet formulera vad det är. En stund av lyxig stillhet. En osynlig dörr till min egen outforskade, inre värld. Jag vill lära känna mig, tänker jag. Jag har funnits så länge här i min egen närhet utan att synas, utan att se.
Det är dags nu att öppna dörren och påbörja resan.
