Som att vända ansiktet mot vårsolen...
På ett djupare plan är orden helt överflödiga. För att förstå verkligheten behöver jag ingen förklaring. Språket är, när allt kommer omkring, alldeles för begränsat för att fånga något värt att kalla sanning eller verkligt.
“Tänk själv…” argumenterar jag i mitt inre “…inte ens den enklaste erfarenhet, som att vända ansiktet mot den tidiga vårsolen, är en upplevelse som jag skulle jag kunna beskriva för en annan människa på ett sätt så att hon verkligen förstod hur solens strålar känns för just mig”.
Ändå verkar varken jag eller andra människor kunna nöja sig med att betrakta livet och världen enbart utifrån upplevelser. Ständigt tycks vi famla efter bevis och logiska förklaringsmodeller, orsak och verkan, mätbara naturlagar och begrepp att definiera. Det tycks ligga i vår natur att leva i både upplevelsernas och språkets värld. Det verkar vara allas vårt dilemma att dessa inte kan förenas, och samtidigt måste förenas, i oss.
Längre tillbaka i mitt liv valde jag att hantera paradoxen genom att enbart se en sida. Jag valde att leva i tänkandets och språkets värld. Man skulle lite tillspetsat ha kunnat kalla mig en naturvetenskapliga fundamentalist som avvisade allt som inte empiriskt eller logiskt kunde bevisas. I min, inte allt för genomtänkta världsbild, styrdes universum av mekaniska lagar, människan var den högsta skapelsen och allt tog slut när den fysiska kroppen dör.
För inte alls länge sedan tänkte jag att detta gjorde mig till en ateist, en icke-troende.
Nu kan jag tänka att det också var en tro.
